Under sin tid som brännvinskung startar och avslutas hela tre “brännvinskrig”. Det första tog sin början år 1877. Vad rörde detta sig om och hur gick det?
L.O. Smith hade nu bra sprit och vill utöka sina marknadsandelar. Det första kriget berodde på utgången av en upphandling om vem skulle få utskänkningstillstånd i Stockholm. L.O. Smith la det största och bästa anbudet med den renade spriten han tagit fram i sitt bolag Win- och Spirituosa Aktiebolaget. Stockholms stad gav dock tillståndet till det egna bolaget Stockholms Utskänknings AB som valde att fortsätta med det kallrenade brännvinet.
Med andra ord hindrades L.O. Smith från att sälja sin sprit inom Stockholm stad. LO Smith bestämde sig för att strida emot beslutet, dock inte i domstol utan genom konkurrens och list. Hans fabrik låg på Reimersholme, detta tillhörde inte Stockholm stad utan Brännkyrka kommun. Då han inte kan sälja i Stockholm lät han bygga en butik på Reimersholme dit alla kunde komma och handla sprit.
Han låter öppna denna butik samma dag som monopolförsäljningen börjar i Stockholm och för att säkerställa att kunderna hittade dit lät han båtar gå i skytteltrafik mellan Reimersholme och Riddarholmen. Det blev snabbt en succé och det såldes sprit så det stod härliga till, varpå de styrande i Stockholm stad försökte med alla medel att hindra handeln utan att lyckas. Genom detta var det första Brännvinskriget igång.
Med andra ord så vann L.O. Smith det första slaget, men hur slutade det?
Efter några hektiska och framgångsrika år beger sig L.O. Smith år 1880 ut på en längre resa för att vila upp sig. Målet var Egypten, men när han kom till Spanien fick han ett iltelegram från en trogen medarbetare. I detta stod det att styrelsen skulle hålla ett extrainkallat årsmöte.
Han förstår att detta inte var bra och avbröt resan till Egypten och vände hemåt. För att ta sig hem i tid var han tvungen att chartra flera tåg inklusive lokförare.
När årsmötet inleddes gjorde L.O. Smith en för mötesdeltagarna oväntad entré, iklädd turban och lösskägg och chockade alla. Exakt vad som händer och sägs under mötet är osäkert men det slutade med att L.O. Smith tvingade styrelsen att köpa ut honom och han gick ut från mötet med en summa som idag skulle motsvara ca. 85 miljoner kronor.
Med andra ord kan vi säga att det första kriget slutade i någon form av remi. L.O. Smiths spritäventyr slutar dock inte här. Vad händer sen?
År 1882 så är det dags för en ny upphandling, enlig samma modell som tidigare. L.O. Smith lägger återigen in ett stort anbud, men denna gång med leveranser från sina nya fabriker i Malmö. Resultat blir återigen samma som i förra vändan. Med andra ord dags för brännvinskrig nummer 2.
L.O. Smith återanvänder sin taktik från det förra kriget. Nu har han dock ingen fabrik i Stockholmsområdet så han slår påsarna ihop med en krögare Danielsson som arrenderar ett värdshus på Fjäderholmarna, som då tillhörde Lidingö. Dit börjar nu chartrade båtar gå i skytteltrafik från Stockholm.
Det sägs att saltsjön fylldes av sånger och hurrarop.
Stockholms stad gav dock inte upp utan försökte med alla medel stoppa även denna konkurrerande handel. Kriget pågick fram till i oktober 1883 då verksamheten på Fjäderholmarna stoppas i samband med att Smith behövde söka ett nytt tillstånd. Detta avslogs genom en blandning av mutor till och hot från Stockholms stad. Med andra ord kan staden denna gång ses som segrare.
Nu slutar dock inte historien här. L.O. Smith fortsätter sin verksamhet och hamnar så småningom i ett tredje spritkrig. Denna gång är det dock inte Stockholm stad som är i motsatt ringhörna utan andra, större, motståndare. Jag återkommer till det om en stund.
